"16 september 2011 Det kallades för en ”avskedsfest” men allt jag minns är tårarna. En septemberkväll i år avslutade ni, The Ark, er 20-åriga bandhistoria med en sista spelning på Gröna Lund i Stockholm. Blundar jag hårt kan jag se jag publiken framför mig. De drygt 15 000 personerna som kom för att säga farväl. För att säga tack. De stod där framför kravallstaketet, i blandade åldrar. Blandade kön. Unga tonårssjälar med rinnande mascara. Medelålders föräldrar med sträckta händer. Och så alla de med skyltar.
”Tack för styrkan.” ”Tack för modet.” ”Tack för kraften.”

Nej, The Ark, ni blev aldrig ”ett av världens största band”, som du Ola Salo tidigare sagt att ni skulle bli. Ni erövrade aldrig USA, det som var er dröm. Men bilden jag minns från den där tidiga höstkvällen är ändå den av ett band som lyckades. Ett band som verkligen betydde något.

Inte för alla. Men för många.

Det bevisar skyltarna.

Och tårarna."

Lånade texten från Aftonbladet, skriven av Niklas Strömberg. Det är så fint skrivet. Någon utifrån som verkar förstå våra känslor det här året. När jag läser det här minns jag alla de där småsakerna från den dagen. Skratten när vi åt kvällen innan, attans, känslan i magen, lövblåsarn klockan sex på morgonen, nervositeten, tårarna som brände när vi väntade på insläpp, lyckan när insläppet blev fantastiskt, skratten, gemenskapen och såklart, tårarna.

Tack iallafall, Niklas Strömberg. Det var fina ord.