Nyss blev jag påmind om att det igår var fem år sedan min första riktiga ark konsert. På Debaser Medis i Stockholm. Det är länge sen nu. Min andra konsert någonsin. Jag åkte dit med Elsa. Det var i början av en vänskap, där musiken band oss samman. Som jag minns det kände vi inte varandra speciellt mycket, men hon var den som kunde tänka sig att följa med för att se dem. 

Det var en bra konsert. Fortfarande en av de bästa. Alla har sin grej, som gör den speciell och alla har verkligen varit bra. Men det här var första gången jag såg dem som ett angelhead. Och de spelade The Others. Jag minns att jag kände mig så träffad. Olas mellansnack innan den låten. Det är fascinerande hur jag fortfarande minns det. 

Vi gick från konserten i lyckorus. Jag för att jag hade fått se mina Kungar, Elsa för att det var en sjujäkla bra konsert. Det är kul hur jag ungefär fem år senare står på ett litet, litet dansgolv på en klubb i Östersund med tre av mina bästa vänner, dansandes till Martin och Jepsons musik. Och hur vi efteråt pratar med Jepson som med en gammal vän. Om jag hade vetat det fem år tidigare hur det skulle bli.

Och bara för att jag är stolt över att ha skrivit ett helt inlägg ska jag fortsätta och berätta, om planerna för luffen. I helgen bokade vi vandrarhem i Paris och Rom, flyget till Paris är bokat. Om en vecka har vi köpt våra interrail kort och har förhoppningsvis förstått lite mer om hur det fungerar med tågen. Det kommer bli så bra, jag är så lycklig.

Idag kom jag hem från en av de bästa helgerna. Den började i fredagskväll hos Elise i Östersund där vi dansade till Jepson och Martins musik. Det var dansdansdans. Vi mådde bra. Pratade med dem efteråt, svenneklappade med Jepson medan en vakt försökte få oss att gå.

Resten av helgen mös vi i stugan, köpte choklad, såg Ronja Rövardotter fallet och skrek in våren. Det var verkligen en behövd helg. Jag har saknat att bara umgås med de bästa.

"16 september 2011 Det kallades för en ”avskedsfest” men allt jag minns är tårarna. En septemberkväll i år avslutade ni, The Ark, er 20-åriga bandhistoria med en sista spelning på Gröna Lund i Stockholm. Blundar jag hårt kan jag se jag publiken framför mig. De drygt 15 000 personerna som kom för att säga farväl. För att säga tack. De stod där framför kravallstaketet, i blandade åldrar. Blandade kön. Unga tonårssjälar med rinnande mascara. Medelålders föräldrar med sträckta händer. Och så alla de med skyltar.
”Tack för styrkan.” ”Tack för modet.” ”Tack för kraften.”

Nej, The Ark, ni blev aldrig ”ett av världens största band”, som du Ola Salo tidigare sagt att ni skulle bli. Ni erövrade aldrig USA, det som var er dröm. Men bilden jag minns från den där tidiga höstkvällen är ändå den av ett band som lyckades. Ett band som verkligen betydde något.

Inte för alla. Men för många.

Det bevisar skyltarna.

Och tårarna."

Lånade texten från Aftonbladet, skriven av Niklas Strömberg. Det är så fint skrivet. Någon utifrån som verkar förstå våra känslor det här året. När jag läser det här minns jag alla de där småsakerna från den dagen. Skratten när vi åt kvällen innan, attans, känslan i magen, lövblåsarn klockan sex på morgonen, nervositeten, tårarna som brände när vi väntade på insläpp, lyckan när insläppet blev fantastiskt, skratten, gemenskapen och såklart, tårarna.

Tack iallafall, Niklas Strömberg. Det var fina ord.

Jag har läst så många fina ord från den dagen förra året. Så många fina ord från människor jag inte visste fanns för ett år sedan. Själv har jag inte riktigt några ord. Hade inga ord då heller.



Allt jag vill säga är nog att jag är tacksam. Tacksam för avslutet, tacksam för det bandet gett oss, tacksam för gemenskapen, tacksam för vännerna, tacksam för våra gemensamma tårar. Tacksam för alla upplevelser och fina minnen jag alltid kan plocka fram.

Och ni som fortsätter säga att det är bara ett band, till er kan jag bara säga att ni var inte med. För hade ni varit med skulle ni ha fattat. Ni skulle förstått att det inte är "bara" ett band.

För ett år sedan skrev jag såhär:

Imorgon är det ett år sedan beskedet kom att de skulle lägga ner. "Bara ett band och blablabla. För mig är det inte bara ett band och blablabla. För mig är det en livsstil, orkar inte förklara mer, blablabla."



Idag avslöjades det att de släpper en livedvd från Peace and Love. Tråkigt att det är den konserten jag tyckte var minst bra det här året. Förutom att det var så himla vackert med dalasinfoniettan. 

Jag känner att jag kommit över det nu och gått vidare lite. Ser de bra sakerna, alla fina minnen. 

Annars är jag sjuk, var hemma idag. Hade så mycket snor i näsan att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ont i halsen också. Snubblade på mina fluffbyxor inne i djuraffären och ramlade pladask på golvet. Sprang därifrån och tänker nog inte gå tillbaka dit på ett tag. Eller så väljer jag att skämmas och njuta. För det krävs en idiot för att behålla förståndet.

Lyssnar på min gamla pepp-skiva från högstadiet. In Lust We Trust. Låter den vara bara den där sparken i baken. Tränger undan år 2011 och allt det jobbiga. Jag känner att det är det där med att tränga bort som gör att jag fortfarande klarar mig. Ibland, när jag ser på bilder, kommer jag på att det kommer inte hända igen. Snabbt bläddrar jag vidare, trycker undan tankarna på att de inte finns längre. Är rädd för att det en dag ska gå upp för mig att det aldrig, aldrig mer kommer bli en Ark-konsert. Känns lite som ett annat liv, de där konserterna. 



Det kommer aldrig komma ett sånt här band för mig igen. Jag kommer aldrig mer göra allt för att gå på så många konserter som möjligt med ett och samma band. Det kan lite kvitta nu. För det är inte samma sak. Jag är inte riktigt hemma hos andra. Lite på kanten. Skriker inte lika högt.

Jag tänkte på det där med att träffa kändisar. Tänker på en tjej förrförra veckan som fick träffa Petter. Hennes idol. En person hon såg upp till. Hon var helt förtstörd. Hennes två kompisar går på varsin sida och stöttar upp henne. Sedan står vi och pratar med Ola. Som det naturligaste i världen. Jag minns den där första gången, Helsingborg 2008. Hur magen knöt sig och jag bara stirrade. Nu tänker jag mer istället att det är ju bara Ola. Det är inte längre någon wowkänsla. 

För att gå tillbaka till var jag började. Jag lyssnade nästan sönder den här skivan. Minns när jag köpte den. Det var länge sen jag riktigt lyssnade på den. Men samma känslor som då kommer tillbaka. Styrkan som fick mig att orka gå stegen upp till busshållsplatsen, eller styrkan som fick mig att uthärda högstadiet, eller hur låtarna fick mig att ta mig runt, runt springandes i spåret. Känner igen det. Märker att jag fortfarande behöver låtarna.

Japp. Jag skrev det här i torsdags. Kände mig inte färdig, tänkte fortsätta lite senare. Det blev inte så. Ger det till er för att det ska finnas något att läsa (om ni läser)

Jag var på tv-inspelning igår. Vet inte hur mycket man får säga om det egentligen. Mer än att det var kul. Härligt att träffa Ola igen. Han var glad att vi var där, ville verkligen prata med oss. Njöt av alltihop. Förutom stolen. Den hårda mördarstolen. Njöt av att träffa människorna som varit med hela sommaren. Som jag kanske egentligen inte känner (och jag kanske aldrig riktigt var med egentligen). Njöt av att se Ola. Se Ola se oss. Bli glad av oss. Bli glad av honom. Njöt av människorna som sjöng. 

Eller egentligen var hela dagen ganska seg, men allt det sega försvinner bort när jag tänker på pratstunden med Ola, kramen. Angelheadsen.