"Jag är så otroligt ledsen. The Ark ska lägga ner. Egentligen inte så oväntat, men ändå så hemskt. Jag vet inte hur många gånger jag har funderat över hur det skulle vara, men jag var alltid i tankarna över 30 och det skulle inte vara så farligt, för då skulle jag inte behöva dem. Nu är de fortfarande en del av mitt liv.

Inget oväntat, jag är ledsen och ser inget positivt. Jag är rädd för hur det ska bli efter sommaren.

Men allt som The Ark har gett mig är ovärdeligt och de kommer alltid vara en del i mitt liv och de kommer alltid vara det allra bästa som har hänt mig. Jag älskar dem så sjukt jävla mycket. De har lärt mig massor och räddat livet på mig säkert flera gånger om. Att ett band kan betyda så här mycket är sjukt.

Jag älskar er, och det var för erat bästa och jag hoppas att vi fortfarande kommer få se mycket av er.
Ikväll ska jag skriva om ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, 8 augusti 2009."


(märkte nu att i mitt test av det nya redigeringsprogrammet mitt i natten råkade överredigera, lite för mycket.)

Fortfarande chockad då tror jag. Jag minns morgonen. I porten ut från Andreé ser jag att Elise har ringt. Bara då fick jag ont i magen. Visste att något var fel. Ringde upp, vet inte om vi pratade eller om hon bara skickade ett sms att jag skille kolla hemsidan. Tror hon skickade ett sms, jag ringde. Ont i magen. Gick till skolan och visste inte riktigt vad jag skulle känna. Tror jag ringde till Ida också. Mest var jag chockad. Kände att: "Jaha, jag är inte förvånad. Så det här är slutet alltså". Jag ville verkligen inte se framåt, ville inte uppleva sommaren. 

Nu är jag tacksam för det här året. Det har varit så oerhört roligt och fint, så många människor som man annars kanske ine skulle lära känna. Stödet, gemenskapen. Det här året har förändrat mig, på många olika sätt. Och jag har upptäckt att jag överlever, jag klarar mig. 

Forever <3