Jag försöker hitta förklaringar till varför mitt huvud mår som det mår. Tror att det är bra att jag bor med Jennifer, ha någon att prata med ibland, fast jag inte pratar så mycket. Jag skulle nog gå sönder själv.

Jag är så trött. Orkar inte riktigt engagera mig, stänger ute alla extrema känslor. Försöker hitta en gråzon att överleva i. För kvällen bestämmer jag mig för att anledningen är att jag för första gången inte har något inplanerat att träffa mina två vackra idioter. Samtidigt. Eller jo, men inte bokat. Och det är bara upp och vända. Har inte tid med annat. Mitt liv ser ut så nu. Snabbt iväg, snabbt tillbaka. Hinna allt på en gång. 

Saknar alla fina. Tänker jättemycket på alla, vill ta kontakt. Det blir inte riktigt av, vågar inte riktigt, orkar inte riktigt. Tänker lite surt att ni hör inte av er heller. Kan inte skylla på er. Tänker hela tiden, så enkelt att bara dra ut på det. Kan inte säga att jag inte har tid. Tankarna stoppar mig, tror att jag inte har något att säga, känner mig tråkig, tankarna försöker få in mig i en gråzon. 

Det blåser ute, tycker det är läskigt.