Jag lyssnade precis på Olas sista mellansnack. Kastades mellan gråt, kärlek och stolthet hela tiden. Jag hörde nästan precis var kameran befann sig, vilka som stod bakom den. Hörde deras gråt och började gråta själv. Hörde hur vi skrek Vi är The Ark, mindes hur det kändes då, hur desperat jag skrek det, inte ville att det skulle ta slut. "nät ni behöver en spark i ändan", som låter som "ni behöver en spaadee" och skrattade och tänkte på Ida.

Jag har förstått hur otroligt viktigt det var som de gjorde, inte bara för mig, utan för alla vackra människor jag träffat i år också. Ofta tänker jag lite avundsjukt att jag hade velat vara med under ILWT. Men jag har ändrat mig, mina minnen och upplevelser går inte att byta ut eller göra bättre och bara ha fått vara med på en liten del av resan är bra nog.

Jag kommer nog aldrig sluta tacka The Ark för allt. "I don't have words to say how much I think I owe you".