Lyssnar på min gamla pepp-skiva från högstadiet. In Lust We Trust. Låter den vara bara den där sparken i baken. Tränger undan år 2011 och allt det jobbiga. Jag känner att det är det där med att tränga bort som gör att jag fortfarande klarar mig. Ibland, när jag ser på bilder, kommer jag på att det kommer inte hända igen. Snabbt bläddrar jag vidare, trycker undan tankarna på att de inte finns längre. Är rädd för att det en dag ska gå upp för mig att det aldrig, aldrig mer kommer bli en Ark-konsert. Känns lite som ett annat liv, de där konserterna. 



Det kommer aldrig komma ett sånt här band för mig igen. Jag kommer aldrig mer göra allt för att gå på så många konserter som möjligt med ett och samma band. Det kan lite kvitta nu. För det är inte samma sak. Jag är inte riktigt hemma hos andra. Lite på kanten. Skriker inte lika högt.

Jag tänkte på det där med att träffa kändisar. Tänker på en tjej förrförra veckan som fick träffa Petter. Hennes idol. En person hon såg upp till. Hon var helt förtstörd. Hennes två kompisar går på varsin sida och stöttar upp henne. Sedan står vi och pratar med Ola. Som det naturligaste i världen. Jag minns den där första gången, Helsingborg 2008. Hur magen knöt sig och jag bara stirrade. Nu tänker jag mer istället att det är ju bara Ola. Det är inte längre någon wowkänsla. 

För att gå tillbaka till var jag började. Jag lyssnade nästan sönder den här skivan. Minns när jag köpte den. Det var länge sen jag riktigt lyssnade på den. Men samma känslor som då kommer tillbaka. Styrkan som fick mig att orka gå stegen upp till busshållsplatsen, eller styrkan som fick mig att uthärda högstadiet, eller hur låtarna fick mig att ta mig runt, runt springandes i spåret. Känner igen det. Märker att jag fortfarande behöver låtarna.