Jag märker hur jag blir mer och mer osocial. Drar mig undan mer och mer. Funderar på vad jag vill skriva här, om jag vill skriva här. Jämför med hur jag berättade allt i början. Alla möten med människor, saker jag tänkt på, saker som människor sa till mig. Verkligen allt skrev jag. Inget privat där inte. Tänkte att det var bra. Nu är det nästan helt tvärtemot. Kanske för att då fanns det ingen jag kände som läste vad jag skrev. Kanske ingen läste. Nu känner jag nog de flesta som läser. Vet att de läser.

Jag tror att det skrämmer mig, att jag vet vilka som läser. Och min försvarsmekanism sätter igång. Inte vara för privat. Inte låta någon komma för nära.

Människor skrämmer mig. Det tar ganska lång tid innan jag verkligen vågar släppa någon nära. Bara ibland kliver jag över alla murar och försöker lära känna någon. Men fortfande då tycker jag att det är jobbigt, och håller allt på en glättig nivå. Inte för privat.

Jag var på en fest i helgen. En gammal vän var där. Egentligen inte träffat henne på 5-6 år. Då var vi väldigt bra kompisar, fram till att det tog slut snabbt. Utan något farväl och lycka till. Vi blev ovänner. På festen låg vi på nivån: Haha, vi har känt varandra länge och det var länge sen vi sågs. Hur har du det nu? Vad gör du nuförtiden?
Jag tyckte mest det var jobbigt. Kände att det såret fortfarande var infekterat. Sviken. Ville berätta hur ont det fortfarande gjorde, att jag fortfarande kunde sakna det var vi. Sen tänkte jag att nej, egentligen bryr jag mig inte.

Raderade en bit. Blev för privat. Det är inte jag längre. Att vara så privat. Nästan att det är läskigt att publicera det här också. Men det gör jag ändå.