De jobbiga dagarna försöker ta överhanden. Jag sover tungt om nätterna, utmattad. Vaknar och försöker få ihop bilderna från drömmarna för att försöka förstå. Förstår ändå inte. Under dagarna kämpar jag långa stunder för att inte börja gråta. Inte bryta ihop. Inte visa hur jobbigt det här faktiskt är. Att inte veta var jag kommer bo om en månad. Vill nästan bara flytta hem och glömma det här. Trygg i mitt barndomsrum. Göra otrygga saker när jag känner för det. Inte bli tvingad till det.
Jag märker hur jag blir mer och mer självisk. Innesluten. Lyssnar mer och mer på The Ark. Jag vill hitta ut och bry mig om andra. Försöker glömma mig själv lite. Ändå kommer jag fram till att jag måste bli lite helare först. Samla ihop bitarna. 
Det jag saknar mest med skolan var tryggheten. Att alltid ha någonstans att gå, inrutat, folk som bestämmer åt en. Inte behöva oroa sig för om pengarna räcker, om jag har någonstans att bo om en månad. Saknar att ha min pojk nära. Inte bara träffas hastigt på helgerna när jag mest är utmattad och somnar ifrån allt.