För två veckor sedan kom vi hem från tågluffen. Jag saknar det supermycket. Det passade mig. Jag är väl ganska flyktig, därför passar det att aldrig stanna mer än två-tre nätter på samma ställe.

Idag är min mamma, pappa och syster i Göteborg för att se Bruce Springsteen, Ida, Elise, Elsa och Herman är i Östersund på Storsjöyran. Jag hade velat vara på båda ställena. Istället sitter jag i Nyköping och lyssnar på Rufus Wainwright. Mysig kille det där.



Förra veckan var full av sammanbrott. Det var jobbigt att helt plötsligt vara själv, att börja jobba och överleva dagarna/kvällarna. På det blev jag förkyld också. Den här veckan har jag lugnat mig. Jag har kommit in i jobbet, vant mig vid Nyköping igen. Trivs lite. Men det viktigaste är att jag har en ny dröm, ett nytt mål. Livet tog inte slut efter luffen som jag trodde ett tag. Ett tag fanns det inget bakom luffen, det var vitt. Stort, tomt, oskrivet. Nu börjar det ta form. Konturer. Känns inte alls som att jag tjatar om luffen hela tiden.