Jag minns en dag. Det måste nog vara våren för två år sedan, eller om det var förra våren. Jag minns inte riktigt när, men det spelar ingen roll. Minnet är lika starkt ändå. Jag var hemma hos min vän. En sån där vacker försommarkväll. Luften var frisk, himlen blå och man behövde inte jackan. Vi gjorde inte så mycket, gick en promenad, pratade och njöt av vädret. Hon är en sån där som gör att jag känner att jag kan släppa lite på allt, vi kan sitta bara tysta utan att säga något och det känns helt okej. Och det var nog en sån dag, då vi inte sa så mycket, vi njöt av värmen som var påväg. På våran promenad hamnade vi på en sten på en gräsmatta. Där satt vi ett bra tag.

Varför just det här minnet har fastnat vet jag inte. Men det är ett sånt tillfälle då jag minns att jag kände mig lugn och trygg. Då ångest och stress inte fick ta plats. Sånt där tillfälle jag önskar att det fanns lite fler av. Tillfällen då jag inte känner att jag måste prestera hela tiden.