Äntligen. Första gången på länge. Jag har fastnat i en bok. Sträckläst hela min lediga tid idag ungefär. En sån där töntig kärleksroman som jag alltid fastnar för. Förstår inte att jag är så besatt av dem. Men det är skönt att gräva ner sig i en bok igen, ägna sig åt någon annans historia, inte ägna sig åt sitt eget liv. Bli ett med boken. Jag älskar det. Visserligen är det en bok jag kommer ha glömt bort om någon vecka. Men att ha fått den här stunden, den här dagen att fly lite från verkligheten är så underbar.

Ska fortsätta läsa nu. Sova när ögonen faller ihop. Nattisnuffsan.

Sista sommaren (med dig), heter den, om någon är intresserad. Ann Brashares har skrivit den.

Jag lyckades boka biljetter till Bruce Springsteen. Bruce. Det är så jäkla häftigt. Att lyckas få biljetter till Bruce har alltid sett ut som en omöjlighet. Det var det inte. Jag ska se honom med mamma, pappa och syster. Väldigt bra. 27 juli. 

Helgen som varit var fullbokad. Den blev väldigt bra. Lussekattsbak med scouterna (och vad som hänt med den bakhajken vill jag inte riktigt tänka på. Som jag minns den från när jag var liten var huset fullt, nästan alla barn var där, var med. Inte nu längre. Knappt halvfullt) Halv tre kom jag i säng, då hade jag jobbat sen åtta på morgonen till sju på kvällen och bara åkt hem för att fortsätta baka.

Lördagen var jag hos Elsa. Julklappslek, julmat, julgodis och massa prat. När vi började se kvällen som slut, alla hade börjat somna i soffan till Mysteriet på Greveholm, råkade det bli så att vi satt uppe i två timmar till och bara pratade. Pratade om högstadiet och tiden sen dess. Hur bra det känns när vi träffas. Svårigheter och sånt som vi egentligen aldrig pratat om allihopa. Det var skönt. Hoppas att vi träffas lite oftare än bara en gång per år i framtiden.

Och sen något helt annat. Blir så trött på de som inte kan skriva som har bloggar. Syftar inte på dyslexi, utan de som tror att det är häftigare att inte skriva som man ska. Det är det inte. Ser bara löjligt ut. Pinsamt. Och varför överanvänder så många utropstecken? Det tillför ju absolut ingenting. Inte för att jag kanske skriver jättebra eller har något vettigt innehåll, men jag vet iallafall hur man skriver.

Fick reda på att det är tjugo år sedan Freddie Mercury försvann från den här världen. Jag har varit ledsen många gånger över att inte ha upplevt honom. Mest är jag glad över att hans musik finns kvar. Queen är ett band som har varit närvarande i mitt liv ganska länge, i bakgrunden. Ett band jag alltid går tillbaka till. Fascineras gång på gång hur fantastiska låtarna är.

Något annat musikrelaterat idag är att Bruce Springsteen kommer till Sverige nästa sommar. Jag och mamma bestämde att vi ska försöka skaffa biljetter. Det skulle vara så kul att se honom. Det skulle vara så kul om mamma och pappa fick se honom.

Lyssnar på min gamla pepp-skiva från högstadiet. In Lust We Trust. Låter den vara bara den där sparken i baken. Tränger undan år 2011 och allt det jobbiga. Jag känner att det är det där med att tränga bort som gör att jag fortfarande klarar mig. Ibland, när jag ser på bilder, kommer jag på att det kommer inte hända igen. Snabbt bläddrar jag vidare, trycker undan tankarna på att de inte finns längre. Är rädd för att det en dag ska gå upp för mig att det aldrig, aldrig mer kommer bli en Ark-konsert. Känns lite som ett annat liv, de där konserterna. 



Det kommer aldrig komma ett sånt här band för mig igen. Jag kommer aldrig mer göra allt för att gå på så många konserter som möjligt med ett och samma band. Det kan lite kvitta nu. För det är inte samma sak. Jag är inte riktigt hemma hos andra. Lite på kanten. Skriker inte lika högt.

Jag tänkte på det där med att träffa kändisar. Tänker på en tjej förrförra veckan som fick träffa Petter. Hennes idol. En person hon såg upp till. Hon var helt förtstörd. Hennes två kompisar går på varsin sida och stöttar upp henne. Sedan står vi och pratar med Ola. Som det naturligaste i världen. Jag minns den där första gången, Helsingborg 2008. Hur magen knöt sig och jag bara stirrade. Nu tänker jag mer istället att det är ju bara Ola. Det är inte längre någon wowkänsla. 

För att gå tillbaka till var jag började. Jag lyssnade nästan sönder den här skivan. Minns när jag köpte den. Det var länge sen jag riktigt lyssnade på den. Men samma känslor som då kommer tillbaka. Styrkan som fick mig att orka gå stegen upp till busshållsplatsen, eller styrkan som fick mig att uthärda högstadiet, eller hur låtarna fick mig att ta mig runt, runt springandes i spåret. Känner igen det. Märker att jag fortfarande behöver låtarna.

Är lite dålig på att hålla skrivandet vid liv. Har för mycket att göra. Borde skaffa mig en ny skrivbok och skriva det där istället. Haft mycket tankar senaste tiden. Mycket av tiden har gått åt till att fundera ut vad jag ska skriva här. Berätta, förklara. Sen händer något annat och jag hinner inte. 

För att det inte bara ska vara text får ni ett klipp på en låt jag gillar nu.



Annars är Skilla väldigt bra.

I onsdags var det sista dagen av The Voice inspelningar. Mysigt att träffa Linn och Linda igen. Linda berättade om sin europa turné när hon var 15. Jag var väldigt fascinerad. En resa jag är otroligt avundssjuk på, samtidigt som jag vet att jag aldrig skulle våga göra något liknande. Måste planera, allt fixat i förväg. Veta vad som ska hända. Fick aldrig höra hur det slutade. Tror att jag hörde fram till Tyskland. Eller någonstans där det fanns Polska fans. Så läser Linda det här får du gärna berätta klart. 
Inspelningarna var roliga. Utan att säga för mycket (så de inte skickar Max på mig eller något), det verkar bli ett bra program och coacherna verkar trivas tillsammans. De får det iallafall att se ut som att de har roligt tillsammans. Fyra helt olika individer. Vi träffade Ola en stund efteråt, han hade inte riktigt tid att prata, ville bara hinna säga att han tyckte om att vi var där, kände stöd från oss. Ville visa min tatuering, det blev inte riktigt läge för det. Dessutom vet jag inte varför det skulle intressera honom. Eller det gör det kanske. Kanske mest läskigt.

Efter inspelningarna sov jag hos syster. Kom dit lite sent, sov när hon gick på morgonen. Men vi han prata lite, vara bara systrar. Det var skönt. Med mig hem följde Mikaela. Min fina vän. NästanSyster. Våra hundar gick inte ihop och det dygn vi skulle spendera ihop blev mest ångest och rädlsa för ifall de skulle ryka ihop ordentligt. Gick någorlunda bra. Båda hundarna överlevde. Vi fick lite tid att prata. Njuter av de få korta stunder vi umgås. 

Min älskade kom ungefär samtidigt som Mikaela åkte hem. Underbart att få ha honom här ett par dagar. Jobbade hela helgen också, så tyvärr sov jag mest. Såg på film och mös i sängen. Skönt att ligga i hans famn igen. Suger i mig känslan för att klara veckan. Känslan av att vara älskad, inte vara ensam. Klara mig till nästa gång vi ses. Vet att jag kommer sova oroligt inatt. Ensamt.

Idag var det en födelsedags dag. Både Jennifer och syster. Grattis till båda. Åkte hem en snabbis, träffa familjen och släkt. Tårta. Njöt av att vara hemma. Allt gick så snabbt, plötsligt satt jag i bilen tillbaka till Nyköping igen.

Äter frukost. Har börjat tvätta. Lyssnar på mina morgonvänner (p3). Ska snart börja städa. Har varken ork eller lust till någon av det. Vill bara att det ska bli imorgon. Ledig. The Voice inspelning. Ola. Linn. Syster. Mikaela. Vet egenligen inte hur bra det är att åka iväg på sånt där. Lyckoruset direkt efteråt blir så stort att det är svårt att kontrollera. Senare kommer deppen och känns ännu deppigare och allt blir lite jobbigare. Ändå känner jag ett så stort behov att få uppleva det där lyckoruset igen, fast jag vet hur det blir sen. Förstör mig själv. 



Se uppskattningen i Olas ögon, fast det egentligen inte riktigt är till mig. Se Olas blick och leende mot mig, fast det egentligen inte är till mig. Umgås med de där människorna som jag känner mig så trygg med på något lustigt sätt, eftersom vi egentligen inte känner varandra. 

Skaffade ett nytt redigeringsprogramm till bilder. Gratis. Gimp heter det. Har inte riktigt testat det. Tror att det kan vara bra. Borde skaffa en mus till datorn bara. Känns som att det kan bli lite jobbigt utan.

Nästa sommar verkar bli fullbokad den med. Den tre veckor långa semestern är planerad att gå åt till tågluff genom Europa, större delen av tiden. Känns riktigt skojigt. Börjat samla information. Ska gå till biblioteket. Låna kartor och böcker om länder. Kan man låna kartor?

Förutom tågluff vill jag åka upp till Ida (tänkt göra det sen 2009) under sommaren. Och så Blädinge. Arken i Parken. Om det nu blir av. Sen kommer nog sommaren fyllas på ganska ordentligt efter hand. Det sorgliga är att man vet att det inte kommer bli några Ark konserter. Antar att det kommer bli ganska snålt med konserter nästa sommar. Ingenting känns riktigt värt att åka på om inte Ark är där. Letar efter band som kan ta mig med storm. Som Får mig att spontant åka till Göteborg för att jag inte kan hålla mig. Fast det är långt och jag inte får sova innan jag ska jobba.

Var pinsam idag. Klagade över min telefons dåliga kamera. "Fast det är 5 megapixel!" Och blixten var SÅ dålig. Upptäckte att plasten satt kvar där bak på telefonen. Pinsamt en stund.

(Jag avskyr egentligen McDonalds. Ändå sitter jag lite för ofta och dreglar efter deras vidriga nuggets. Förstår inte varför.)

Japp. Jag skrev det här i torsdags. Kände mig inte färdig, tänkte fortsätta lite senare. Det blev inte så. Ger det till er för att det ska finnas något att läsa (om ni läser)

Jag var på tv-inspelning igår. Vet inte hur mycket man får säga om det egentligen. Mer än att det var kul. Härligt att träffa Ola igen. Han var glad att vi var där, ville verkligen prata med oss. Njöt av alltihop. Förutom stolen. Den hårda mördarstolen. Njöt av att träffa människorna som varit med hela sommaren. Som jag kanske egentligen inte känner (och jag kanske aldrig riktigt var med egentligen). Njöt av att se Ola. Se Ola se oss. Bli glad av oss. Bli glad av honom. Njöt av människorna som sjöng. 

Eller egentligen var hela dagen ganska seg, men allt det sega försvinner bort när jag tänker på pratstunden med Ola, kramen. Angelheadsen.

Jag märker hur jag blir mer och mer osocial. Drar mig undan mer och mer. Funderar på vad jag vill skriva här, om jag vill skriva här. Jämför med hur jag berättade allt i början. Alla möten med människor, saker jag tänkt på, saker som människor sa till mig. Verkligen allt skrev jag. Inget privat där inte. Tänkte att det var bra. Nu är det nästan helt tvärtemot. Kanske för att då fanns det ingen jag kände som läste vad jag skrev. Kanske ingen läste. Nu känner jag nog de flesta som läser. Vet att de läser.

Jag tror att det skrämmer mig, att jag vet vilka som läser. Och min försvarsmekanism sätter igång. Inte vara för privat. Inte låta någon komma för nära.

Människor skrämmer mig. Det tar ganska lång tid innan jag verkligen vågar släppa någon nära. Bara ibland kliver jag över alla murar och försöker lära känna någon. Men fortfande då tycker jag att det är jobbigt, och håller allt på en glättig nivå. Inte för privat.

Jag var på en fest i helgen. En gammal vän var där. Egentligen inte träffat henne på 5-6 år. Då var vi väldigt bra kompisar, fram till att det tog slut snabbt. Utan något farväl och lycka till. Vi blev ovänner. På festen låg vi på nivån: Haha, vi har känt varandra länge och det var länge sen vi sågs. Hur har du det nu? Vad gör du nuförtiden?
Jag tyckte mest det var jobbigt. Kände att det såret fortfarande var infekterat. Sviken. Ville berätta hur ont det fortfarande gjorde, att jag fortfarande kunde sakna det var vi. Sen tänkte jag att nej, egentligen bryr jag mig inte.

Raderade en bit. Blev för privat. Det är inte jag längre. Att vara så privat. Nästan att det är läskigt att publicera det här också. Men det gör jag ändå.

Så. Nu har jag fixat i ett dygn. Jag tror att det funkar nu. Har ändå inte ändrat så mycket, men det var väldigt länge sen jag höll på med det. Lite kvar att pilla med. Det är det alltid.

Jag vet inte vad som kommer hända med den här bloggen. Det kanske är det som är meningen. Varken jag eller ni bör nog ha för höga förväntningar på den. Egentligen är det nog samma blogg med nytt namn och nya kategorier. Jag var trött på namnet och ville ändra i bloggen. Det var enklare att starta en ny. Lägga sista året bakom mig litegrann. Fast många inlägg kommer handla om det sista året ändå. 

Nytt försök, ny blogg. Nya ord, samma innebörd.