Det krävs mer än så för att skilja oss två
Året är snart slut. Ett år där jag fortfarande minns alla små detaljer. Det har varit ett bra år och jag tror att många minnen kommer stanna länge. Jag försökte läsa igenom lite inlägg för att minnas vad som hänt. De stora sakerna såklart som de sju The ark konserterna, som studenten, som flytten till Nyköping, som peace and love. Men också de små sakerna som att möta Ida på tåget på väg till Arken i Parken. Som att springa mot Elise i Västervik. Eller radion på p&l som bara spelade für Elise. Martin och Jepson på funkområdet. Svenneklappen. Buggen. Brasan. Eller ligga på gatan i Linköping och sjunga (skrika?) i got a feeling. Eller resan till Ibiza. Det där gesällprovet som bara var på låtsas. Alla Angelheads. Gråten, gemenskapen. Vara med i rapport.
Det har mycket varit ett avskeds år. Avsked till The Ark, lämna skolan. Kanske sista p&l. Och döden har varit väldigt närvarande i år. Inte direkt för mig, men många, både djur och människor har gått bort i år.
Planerna för nästa år har redan tagit fart. En del inplanerat, men för resten lämnar jag dörrarna öppna.
Jag avslutar året med Markus i lurarna påväg till vänner i Västervik.
Jag fick vara med om en resa i år som jag trodde skulle dra ner mig långt, istället gav den mig styrka att fortsätta våga. Tack än en gång The Ark för allt ni gjort och för alla vackra minnen vi fått, tillsammans.
It's christmas time
So this is Christmas
Klungan och Säkert! var bra förresten. Jag var trött och somnade, men det var bra ändå. Inte så mycket mer att säga om det faktiskt. Förutom att Katla är en sjöhäst som heter Torbjörn, egentligen. Hehe.
Pepparkakshus har jag gjort idag också. Kul kul.
Allt.
Påväg till jobbet imorse lyssnade jag på State Of The Ark. Rockade loss till Clamour for Glamour och mådde allmänt bra. De gör mig glad igen.
I lördags träffade jag gamla vänner. Det var bra. Vi skrattade så vi grät åt absolut ingenting. Kan i efterhand minnas att det handlade om Gotland. Kanske. Den mest misslyckade semestern någonsin. "But for God's sake, I was fourteen at that time".
Alla julklappar är klara. Det känns bra. Och på torsdag får jag 2000 kronor extra. Det känns riktigt bra. Oväntat. Tack. Längtar efter jul. Längtar efter att åka hem. Umgås, mysa. Bara vara. Vårat hus. Det passar till jul. Och snö har det ju kommit också. Jag blev så lycklig i lördagskväll när jag satt på bussen och såg snö och plogbilar på motorvägen. Sen skulle jag av bussen och cykla hem i snöblask och snöblåst. Men det är fint.
Har tänkt mycket att skriva. Har inte tänkt på att skriva ner det. Det blev såhär istället. Kortformat. Kanske är det bättre.
En lista.
1. Tre saker om dig själv du är stolt över:
Envisheten jag hittar ibland, att jag vågade flytta, att jag upplevt så mycket Ark i år.
2. Som vän är du?
Gormig, trevlig och vissa stunder lite rolig, hoppas jag. Dålig med kontakt.
3. Är du bra på?
Baka.
4. Är du avundsjuk?
De här otroligt häftiga och vackra människorna som är annorlunda och som visar det fullt ut och som håller på med en mängd olika kreativa saker och som bara verkar vara mysiga jämt.
5. Öl och pilkastning eller discomusik och dans?
Egentligen inget av det. Fast pilkastning är kul, men nyktert isåfall.
6. Tränar du? Isåfall vad och hur ofta?
Ehe. Jag har börjat gå till jobbet. Skyller på förkylning.
7. Det första du gör på morgonen?
Vaknar, vänder mig ut mot rummet och tittar.
8. Hemlig “förälskelse” – typ skådis eller annat “oskyldigt”?
Jeremy Sumpter, ehehehe. Förr. Inte nu. Verkligen inte.
9. Pratar du med dig själv?
Japp, och med döda ting runt omkring mig. Bästa svaren.
10. Mest märkbara tantvarning?
Min handväska. Förmågan att ha med ALLT överallt.
11. Vad skulle du vilja göra mer på din fria tid?
Åka hem, träffa alla jag inte träffar. Börja rida.
12. Något nytt projekt på G inom snar framtid?
Lite för många Stockholmsresor inplanerade för tillfället.
13. Nåt du SKULLE VILJA göra, men aldrig får tillfälle, tid eller råd med?
Buda på Musikhjälpens auktioner. Åka tillbaka till Scotland.
14. Det bästa med barn:
Man får höra precis vad de tänker. Den gränslösa kärleken.
15. Är du pinsam ibland? När?
Jämt.
16. Person som du avskydde i skolan?
Ehehehe, det finns exempel på sådana.
17. Hångel på första dejten?
Det vet man inte förrän efteråt.
18. Din bästa killkompis?
Min bästa pojke. Andreé.
19. Vad gör du på helgerna?
Jobbar. Eller åker hem till min familj och min Andreé.
20. Livsdröm?
Öppna ett ungdomscafé. Inrett sådär mysigt. Rättvisemärkt. Bra musik. Minikonserter med intressanta artister. Mycket åsikter och tankar. Men ändå att få göra det jag älskar, bakabakabaka.
Utkast: Dec. 13, 2011
Jag är så trött. Orkar inte riktigt engagera mig, stänger ute alla extrema känslor. Försöker hitta en gråzon att överleva i. För kvällen bestämmer jag mig för att anledningen är att jag för första gången inte har något inplanerat att träffa mina två vackra idioter. Samtidigt. Eller jo, men inte bokat. Och det är bara upp och vända. Har inte tid med annat. Mitt liv ser ut så nu. Snabbt iväg, snabbt tillbaka. Hinna allt på en gång.
Saknar alla fina. Tänker jättemycket på alla, vill ta kontakt. Det blir inte riktigt av, vågar inte riktigt, orkar inte riktigt. Tänker lite surt att ni hör inte av er heller. Kan inte skylla på er. Tänker hela tiden, så enkelt att bara dra ut på det. Kan inte säga att jag inte har tid. Tankarna stoppar mig, tror att jag inte har något att säga, känner mig tråkig, tankarna försöker få in mig i en gråzon.
Det blåser ute, tycker det är läskigt.
Lucia
I skolan var det sedan ytterligare Luciafirande. Gympasal, kyrka, uppehållsrum. Det har alltid varit någon typ av firande. Förutom gymnasiet. Under sista året kom det fram att anledningen till att det inte finns något på Ljunkan var för att några elever kastat tomater på Luciatåget. Tråkigt att det spårade ur, men en väldigt kul anledning ändå.
Idag sitter jag i min mysiga, men skitiga stuga. Lyssnar på musikhjälpen. För tillfället underbara Armand Mirpour. Väntar på Luciatåget där, för att varit med om något firande för dagen. Och är glad att jag inte jobbar morgon. Lite rörigt verkade det som att det har varit.
Peace and Love
Festivalen har ändå blivit en tradition, ett sommarhem. När jag tänker på sommar tänker jag på Borlänge. Röda vägen. Sommarklädda ungdomar i massor. Nudlar. Röda dekorationer. Bränt gräs. Stängsel. Mina fina vänner.
Tack.
"16 september 2011 Det kallades för en ”avskedsfest” men allt jag minns är tårarna. En septemberkväll i år avslutade ni, The Ark, er 20-åriga bandhistoria med en sista spelning på Gröna Lund i Stockholm. Blundar jag hårt kan jag se jag publiken framför mig. De drygt 15 000 personerna som kom för att säga farväl. För att säga tack. De stod där framför kravallstaketet, i blandade åldrar. Blandade kön. Unga tonårssjälar med rinnande mascara. Medelålders föräldrar med sträckta händer. Och så alla de med skyltar.
”Tack för styrkan.” ”Tack för modet.” ”Tack för kraften.”
Nej, The Ark, ni blev aldrig ”ett av världens största band”, som du Ola Salo tidigare sagt att ni skulle bli. Ni erövrade aldrig USA, det som var er dröm. Men bilden jag minns från den där tidiga höstkvällen är ändå den av ett band som lyckades. Ett band som verkligen betydde något.
Inte för alla. Men för många.
Det bevisar skyltarna.
Och tårarna."
Lånade texten från Aftonbladet, skriven av Niklas Strömberg. Det är så fint skrivet. Någon utifrån som verkar förstå våra känslor det här året. När jag läser det här minns jag alla de där småsakerna från den dagen. Skratten när vi åt kvällen innan, attans, känslan i magen, lövblåsarn klockan sex på morgonen, nervositeten, tårarna som brände när vi väntade på insläpp, lyckan när insläppet blev fantastiskt, skratten, gemenskapen och såklart, tårarna.
Tack iallafall, Niklas Strömberg. Det var fina ord.
8 december 2010
Allt jag vill säga är nog att jag är tacksam. Tacksam för avslutet, tacksam för det bandet gett oss, tacksam för gemenskapen, tacksam för vännerna, tacksam för våra gemensamma tårar. Tacksam för alla upplevelser och fina minnen jag alltid kan plocka fram.
Och ni som fortsätter säga att det är bara ett band, till er kan jag bara säga att ni var inte med. För hade ni varit med skulle ni ha fattat. Ni skulle förstått att det inte är "bara" ett band.
The Apocalypse is over
Inget oväntat, jag är ledsen och ser inget positivt. Jag är rädd för hur det ska bli efter sommaren.
Men allt som The Ark har gett mig är ovärdeligt och de kommer alltid vara en del i mitt liv och de kommer alltid vara det allra bästa som har hänt mig. Jag älskar dem så sjukt jävla mycket. De har lärt mig massor och räddat livet på mig säkert flera gånger om. Att ett band kan betyda så här mycket är sjukt.
Jag älskar er, och det var för erat bästa och jag hoppas att vi fortfarande kommer få se mycket av er.
Ikväll ska jag skriva om ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, 8 augusti 2009."
(märkte nu att i mitt test av det nya redigeringsprogrammet mitt i natten råkade överredigera, lite för mycket.)
Fortfarande chockad då tror jag. Jag minns morgonen. I porten ut från Andreé ser jag att Elise har ringt. Bara då fick jag ont i magen. Visste att något var fel. Ringde upp, vet inte om vi pratade eller om hon bara skickade ett sms att jag skille kolla hemsidan. Tror hon skickade ett sms, jag ringde. Ont i magen. Gick till skolan och visste inte riktigt vad jag skulle känna. Tror jag ringde till Ida också. Mest var jag chockad. Kände att: "Jaha, jag är inte förvånad. Så det här är slutet alltså". Jag ville verkligen inte se framåt, ville inte uppleva sommaren.
Nu är jag tacksam för det här året. Det har varit så oerhört roligt och fint, så många människor som man annars kanske ine skulle lära känna. Stödet, gemenskapen. Det här året har förändrat mig, på många olika sätt. Och jag har upptäckt att jag överlever, jag klarar mig.
Forever <3
It takes a fool to remain sane
Idag avslöjades det att de släpper en livedvd från Peace and Love. Tråkigt att det är den konserten jag tyckte var minst bra det här året. Förutom att det var så himla vackert med dalasinfoniettan.
Jag känner att jag kommit över det nu och gått vidare lite. Ser de bra sakerna, alla fina minnen.
Annars är jag sjuk, var hemma idag. Hade så mycket snor i näsan att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ont i halsen också. Snubblade på mina fluffbyxor inne i djuraffären och ramlade pladask på golvet. Sprang därifrån och tänker nog inte gå tillbaka dit på ett tag. Eller så väljer jag att skämmas och njuta. För det krävs en idiot för att behålla förståndet.
Något som liknar snö
Något som liknar snö föll från himlen idag. Blev lycklig och bara nästan kom tårar av lycka. Upptäckte hur länge jag har väntat på den. Snön.
Och imorse såg jag vårblommor. Jag börjar bli snurrig.
I will fight for you
Pratade om "skitböcker" med pappa. De böcker som inte anses lika bra, inte tillräckligt djupa. Men vafan, då är väl inte jag tillräckligt djup för att hålla kvar intresset i en riktigt bra bok. Skitböcker är bra böcker ändå.
Började tänka på det där med födelsedagar. Hur olika de är för alla. Det bästa med mina födelsedagar var nog ändå dels att det var jag som fick välja maten, men också för att på födelsedagen var nästan alla telefonsamtal till en själv. Någon som ville prata, säga grattis. Egentligen var de rätt obehagliga, de där samtalen. Jag som inte riktigt gillar att prata i telefon. Det blev mest konstigt, men ett grattis och man fick känna sig lite speciell. Tråkigt med hur det ser ut idag, nu kommer de flesta grattis via facebook och resten via sms. Inte längre några grattis samtal. Jag kan sakna dem ibland.
(Det där med att mina rubriker och inlägg inte längre passar ihop..)
