Vem som helst blues
Jag sitter på ett skakigt tåg och läser miss world. Jag vill läsa varenda ord, titta på varje bild. Äntligen ett intressant magasin. Några stora dragare, men ännu intressantare mindre kända. Minst två Linköpingsbor. Tittade lite på os förut, hoppningen från fälttävlan. Det gick nästan bra för Sverige. Och jag är stolt över att första medaljen gick till ridsporten och dessutom till en tjej. Bra jobbat! Jag är (förhoppningsvis) på väg mot framtiden. Önska mig lycka till.
My phone is on vibrate for you
Idag är min mamma, pappa och syster i Göteborg för att se Bruce Springsteen, Ida, Elise, Elsa och Herman är i Östersund på Storsjöyran. Jag hade velat vara på båda ställena. Istället sitter jag i Nyköping och lyssnar på Rufus Wainwright. Mysig kille det där.
Förra veckan var full av sammanbrott. Det var jobbigt att helt plötsligt vara själv, att börja jobba och överleva dagarna/kvällarna. På det blev jag förkyld också. Den här veckan har jag lugnat mig. Jag har kommit in i jobbet, vant mig vid Nyköping igen. Trivs lite. Men det viktigaste är att jag har en ny dröm, ett nytt mål. Livet tog inte slut efter luffen som jag trodde ett tag. Ett tag fanns det inget bakom luffen, det var vitt. Stort, tomt, oskrivet. Nu börjar det ta form. Konturer. Känns inte alls som att jag tjatar om luffen hela tiden.
Jag måste bara säga en sak.
Jag tittar på youtube klipp och tänker: Vi var fantastiska på konserterna. Vi hade så himla roligt. Om man skulle få uppleva det, en gång till. Det var så magiskt.
Egentligen borde jag fortsätta jobba med min och Idas dröm. En fin dröm, vi drömmer varje dag. Kanske blir den verklighet, den måste bli. Den är fortfarande lite läskig, lite för suddig. Vågar inte riktigt tro än. Men kanske. Åh.
Jag måste bara säga en sak.
Jag tittar på youtube klipp och tänker: Vi var fantastiska på konserterna. Vi hade så himla roligt. Om man skulle få uppleva det, en gång till. Det var så magiskt.
Egentligen borde jag fortsätta jobba med min och Idas dröm. En fin dröm, vi drömmer varje dag. Kanske blir den verklighet, den måste bli. Den är fortfarande lite läskig, lite för suddig. Vågar inte riktigt tro än. Men kanske. Åh.
I will tell your story
Jag tänder ett ljus och tittar på minneskonserten från Oslo. Mitt sätt att komma ihåg det som hände. Vi satt på min säng, jag och Ida. Pappa säger att det har utlösts en bomb i Oslo. Det var kväll, åska i luften. Nästa dag skulle vi ju åka till Västervik, se ark. Läser på aftonbladet. Ungdomar på läger dödade. Över 70 personer. Det låter hemskt. Det blev bara hemskare. Från helgen minns jag att vi pratade om det. Att ark blev utbuade för att de spelade One of us is gonna die young dagen innan. Att de hade strukit den och Ola sa fina ord om det som hänt istället. Det är hemskt det som hände, det finns det inga ord för. Men det har fört med sig en stark sammanhållning. En kraft att bekämpa förtryck, en kraft att kämpa för kärlek, för öppenhet och framför allt för allas lika värde. Låt det som hände inte hända igen, låt oss lära av det här. Bara tillsammans klarar vi det.
Fjäril.
Ibland är det roligare än annars att jobba.
Somna inte osams med dig själv
Ringde Mikaela. Alldeles för länge sen. Kom in på Oskar Hanska. När vi lagt på förlorade jag mig i videoklipp med honom. Bytte till Bob Hansson. Lika fantastisk han.
Jag tänker först och främst dela med mig av ett citat från Oskar Hanskas Twitter idag. Så mitt i prick.
"Nej, du är inte blind,
ditt liv är inte likadant hela tiden,
det är din skärmsläckare.
Den försvinner så fort du agerar & gör något vettigt."
Jag har en liten förälskelse i poetry slam. Det fastnar, jag blir så berörd. Önskar att jag också hade kunnat, hade vågat.
Inte så mycket att skriva idag, eller jo. Men de orden har inte landat, de är nog ändå inte några ord för allmänheten. Delar istället med mig av Oskars ord och Bobs Ord.
Lyssna på dem. Tack.
When they can run off the roof and fly away
Jag minns en dag. Det måste nog vara våren för två år sedan, eller om det var förra våren. Jag minns inte riktigt när, men det spelar ingen roll. Minnet är lika starkt ändå. Jag var hemma hos min vän. En sån där vacker försommarkväll. Luften var frisk, himlen blå och man behövde inte jackan. Vi gjorde inte så mycket, gick en promenad, pratade och njöt av vädret. Hon är en sån där som gör att jag känner att jag kan släppa lite på allt, vi kan sitta bara tysta utan att säga något och det känns helt okej. Och det var nog en sån dag, då vi inte sa så mycket, vi njöt av värmen som var påväg. På våran promenad hamnade vi på en sten på en gräsmatta. Där satt vi ett bra tag.
Varför just det här minnet har fastnat vet jag inte. Men det är ett sånt tillfälle då jag minns att jag kände mig lugn och trygg. Då ångest och stress inte fick ta plats. Sånt där tillfälle jag önskar att det fanns lite fler av. Tillfällen då jag inte känner att jag måste prestera hela tiden.
Bakom ryggen var du svag
Det här får bli vår sista dans
Nu sitter vi på tåget hem genom Sverige. Vi vinkade hej då till Andreas innan vi hoppade på vårt tåg. Nu är det alltså slut. Nästan, våran sista dans. Inatt bodde vi på hotell i Köpenhamn. Det var fint, lyxigt. Fast vi inte var där mycket längre än natten. Nog för att det har varit mycket svenskar på sina ställen, men det kommer bli konstigt att anpassa sig till att bara behöva prata svenska igen. Vi har inte ens kommit hem och redan saknar jag våran resa. Det har varit helt fantastiskt. Lite små tjafs ibland, lite hemlängtan ibland, men mest bara bra. (på bilden, Ida och Andreas ser ut som dinosaurier. Eller?)
The beautiful town Praha.
Prag. Fin stad. En förmiddag kvar och alldeles för mycket kvar att utforska. Hit kommer vi nog tillbaka. Nu har vi varit ute i två veckor. Det börjar kännas nu. Både psykiskt och fysiskt. Kroppen är trött och jag längtar hem ganska mycket nu. Men hittills har det varit bra, det känns som att vi varit ute i en evighet nu. Paris känns som ett annat liv, Sverige känns som ett annat liv. Det är väldigt mycket leva i nuet, vilket jag är rätt dålig på egentligen. Samtidigt som jag längtar hem supermycket så skulle jag vilja stanna såhär länge länge.
Dance The night away
Ett fel närmare rätt
Det här är än så länge en bra resa. Vi har kul, busar, gör viktiga saker, spelar spel, åker långa tågresor och bara trivs. Nästan för bra för att vara sant. Strax innan höll det på att ställas in för min del. Det gjorde det inte som tur var. Men jag lyckades skrämma upp åtminstone en av mina bästa. Hon som snarkar bredvid mig. Det var inte meningen. Men vi kom iväg och nu är det bra, tillsammans klarar vi allt! <3
Ta mig till havet
När vi var tillräckligt röda och sandiga tog vi oss in till Venedig och mötte upp Herman som fick stanna i sängen på förmiddagen, lite krasslig. Än en gång betalade vi överpris för maten men det fick gå, det var trevligt.
Förresten bor vi på ett supertrevligt b&b, det är att rekommendera!
En bit in på resan
I Paris var det perfekt väder för att utforska staden till fots. Minst tio timmar om dagen. En av dagarna åkte vi till Disneyland. Något av det roligaste, kul att äntligen få se det. Vi blev till dom barnen vi egentligen är efter flera dagar av kultur vandringar.
I rom var det väldigt varmt. Det var inte så mycket annat att göra om dagarna än att hålla sig i skuggan och dricka så mycket som möjligt. På eftermiddagarna och kvällarna gick vi runt i rom, åt glass, tittade på det man ska och bara trivdes.
Efter några dagar i Venedig har vi inga fasta planer, antingen München eller Wien. Båda lika bra, får se vad som händer.
