Nu sitter jag i min lägenhet i Nyköping igen. Helgen försvann snabbt. Det har varit bra. Det är de där helgerna med minst timmar sömn som försvinner snabbast. Borde det egentligen inte vara tvärtom?

Knappt ett dygn fick jag spendera tillsammans med några av de bästa. En folkpark mitt ute i de småländska skogarna. Jag laddade upp med en kort gratiskonsert med Billie The Vision i fredags och typ ungefär ingen sömn. Jobbade så länge jag hann, blev hämtad av bror som skjutsade mig till tåget. Väl framme, mötas upp, lämna packning och in för att börja kvällen. Överallt se vackra människor som man känner igen, hälsa, kramas, titta med stora ögon. Lyckan som rycker tag i kroppen när man ser vem som är den hemliga artisten. Springa mellan scenerna för att hinna, för att inte missa, dansa, le, sjunga högt med falsk röst. Sätta sig när orken tar slut, bara insupa atmofsären, äta handburgare. 

Snart är det dags att ta tag i vardagen, packa upp lite, hitta alla nycklar. Sova. Det är alltid så svårt att vänja sig tillbaka till vardagen. Saknaden efter de där vackra människorna är så stor och tung. Minnena som får mig att le. Ändå skulle jag aldrig kunna leva utan det här livet. Det är som en bensinmack. Tamka så mycket energi det bara går för att sedan portionera ut i lagom stora doser under den gråa vardagen för att överleva, för att komma framåt.

Vardagen återgår inte riktigt till det normala än, imorgon ska jag åka till Stockholm för att för första gången sedan sista med Ark besöka Gröna Lund. Tillsammans med syster och Mikaela ska jag se Winnerbäck. Det är bra.